lördag 2 januari 2010

Livets förgänglighet


Det är till att ha lite otäta fönster.
SE, NU ÄR det vinter på allvar till och med här i skärgården! Termometern hukar sig på -11° och snön är så där krispig på ytan att den glittrar och gnistrar som om någon strött krossat glas över gården. Det är vackert. Ögonbedövande vackert.

Denna första lördag på det nya året är det två veckor sedan jag förlorade Peter, en av mina allra bästa vänner, till can­cern. Snabbt som ögat har både jul och nyår flimrat förbi, två jobbiga helger för många som mist någon när­stående. Men jag skulle tro att det är ännu värre när den förlusten kommer plötsligt, utan att man hinner förbereda sig.

För fyra år sedan gick en annan god vän bort. Helt oväntat och utan förvarning slutade hans hjärta slå. Bara dagar före hans frånfälle hade vi talats vid i telefon, bl.a. för att skjuta fram vår vårliga, tra­ditionella fikapromenad med en vecka eller två. Båda hade vi för mycket om oss och kring oss för att hinna ta oss tid till vår årliga stund på en solvarm strandklippa, då vi löste världs­problem, ven­ti­lerade idéer och bollade tankar medan solen sjönk i havet. För mig var det så att våren inte kommit på riktigt förrän den utflykten var gjord.

Men det året blev det ingen vår. Istället fick jag en morgon läsa i tidningen att min gode vän hade dött. Det var en chock som jag ännu inte kommit över. Alltsom oftast kommer jag på mig att tänka: ”Nej tusan, det här måste jag ringa och prata med J om!” Men strax dun­kar verkligheten sin knölpåk i mitt huvud och jag minns att det är en omöjlighet.

Förlusten av Peter är helt annorlunda, eftersom han gav mig för­må­nen att vara delaktig ända till slutet. På det viset har det tomrum han lämnar efter sig en logisk förklaring, och den sorg jag känner är där­för inte vanmäktig. Det jag sörjer allra mest är att dagen då beslut om hans kvarlåtenskap ska fattas närmar sig, för då är det för­mod­li­gen slut på lugnet.

Om man vid sin död är ensamstående med minderåriga barn och har haft en allt annat än fungerande relation till sin föredetta, är för­ut­sätt­ningarna för att det ska gå lugnt och sansat till inte stora. Inte ens via testamente kan man nämligen fullt ut försäkra sig om att det man lämnar efter sig förvaltas enligt ens egna önskemål och med barnens bästa i fokus. Plötsligt är det en människa man kanske rent­av avskytt som får tillåtelse att röra och föra i det man inte kunde ta med sig när man gick.

Förr brukade man säga: ”Med döden kommer arvingarna”, men nya tider kräver nya ordspråk, så det tarvas nog en om­skriv­ning: ”Med döden kommer arvingarna – och exet.” Som jag ser det, finns ett hål i lagstiftningen som med det snaraste borde tätas.


Bevare mig väl, vilka dystra tankar denna underbara vinter­mor­gon. Nu får jag allt lov att rycka upp mig! Idag ska det bakas bröd, och A och jag är bortbjudna på middag. Efter maten har det flag­gats för en omgång ”När & Fjärran”, då det är upp till bevis om vår geo­gra­fi­trä­ning har gett något resultat. Att Surinam ligger i Syd­amerika har jag i alla fall koll på nu ;)

fredag 1 januari 2010

Nyårsaftonen

DET BÖRJAR INTE bra, det nya året. Min bloggrutin är tolv timmar förskjuten, men så går det när sista gästen är kvar ännu vid sextiden på morgonen ...

Gårdagen var annars, i mitt eget tycke, riktigt trevlig, och jag kan bara hoppas att gästerna tyckte detsamma. ”Rucklet” står kvar efter orgien i levande ljus och marschaller, och kvällens enda incident var egentligen ett utspillt glas rödvin; förargligt nog i en stooor fläck på det vackra Mari­mekko­tyg jag hade lagt som duk på vardagsrumsbordet. Dess­bättre har tyget guldtryck på grön botten, så fläcken kanske inte kommer att synas så där extremt mycket efter tvätt. Hoppas kan man väl alltid..?

Här är förresten de utlovade bilderna på nyårsdekoren i form av is- respektive konservburkslyktor:




Till tolvslaget packades skumpa och plastglas i ryggsäcken och vi byltade på oss som inför en expedition till Arktis. Sedan pro­me­ne­rade vi i knarrade snö ner till sjöstranden för att beskåda hur Mariehamns stad på några minuter lyckades bränna iväg tusentals skattepengar upp i skyn med ett fyrverkeri som fick fullmånen att blekna i jämförelse.

Tänka sig, för en gångs skull kom jag ihåg att packa med mig kameran också, och lyckades t.o.m. få några helt okej bilder på spektaklet. Framför allt tycker jag att den här är lite speciell ...


Visst ser det ut som en glad gubbe med ”öga, öga, näsa, mun”? Jag kan inte låta bli att undra över om det var meningen eller om det bara råkade bli så helt by mistake.

torsdag 31 december 2009

Gott slut 2009 och gott nytt 2010

Festliga förberedelser

DET LYCKADES ÄNDÅ! Tack vare att vädret har vänt efter det för årstiden avvikande regnet blir det till kvällen helt otippat tre stycken stora marschallhållare av is. Plus fem, sex mindre för värmeljus, där Lindahls större modell av burkar för turkisk yoghurt fått fungera som gjutformar. Om makterna är med mig och jag lyckas ställa in kameran på rätt sätt ska jag naturligtvis försöka få till lite bilder av ”Rucklets” trädgård i all sin nyårsprakt.

Och så är kvällens meny slutligen spikad:

Förrätten blir en avokadohalva fylld med en röra bestående av finhackat hamburgerkött och naturell färskost smaksatt med riven pepparrot, svartpeppar och några droppar citron. Fantasi­löst? Japp. Men ett säkert kort som är enkelt att tillaga, plus att kombinationen av ingredienser passar bra till vinet jag valt.

Till varmrätt kommer jag att servera portionsbitar av färsk laxfilé, tillagade i ugnen i gott sällskap av lite purjolök, en aning citronsaft, havssalt och svartpeppar. Serveras med pressad potatis och en förföriskt god vittvinssås, som bl.a. innehåller finhackade, nypillade räkor. Och som grönsak blir det morotsslantar – tillredda på mamma Heidis vis, kokta al dente med en klick smör, lite salt, några varv på svartpepparkvarnen och en nypa socker – blandade med gröna ärter.


7,95 på Alko.

Till båda rätterna blir det en prisvärd, por­tu­gi­sisk vinho branco: Serras de Azeitão. Det är torrt med mogen citruston och hög syra; torde funka bra med den feta fisken och gräddi­ga såsen, som ju innehåller rätt mycket syra den också.

Efterrätten har herr K lovat tillhandahålla. Det enda jag vet, är att det blir en tårta, efter­som han hade födelsedag den 29.12. Till denna blir det kaffe och konjak, och det senare består fröken P med. Hon fyllde f.ö. år den 25.12, så i och med att dottern min blir tretton den 7.1 blir det idel födel­se­dags­barn runt bordet denna nyårsafton. Undertecknad själv undantagen, förstås.


Nåväl, före jag lämnar bloggandet åt sitt öde denna morgon vill jag passa på att tacka alla som ids läsa mina utläggningar; till min förvåning och förtjusning verkar ni bli fler hela tiden. TACK!

Om jag får ha min relativa hälsa i behåll – och om inga mass­pro­tes­ter in­kommer – kan jag där­för med­dela att jag defi­nitivt har för avsikt att fortsätta på den inslagna linjen även under 2010. Men nu go’vänner, nu är det dags att skala räkor och koka såsbas!

onsdag 30 december 2009

Om att inte vara på D

”HEUREKA!” BORDE JAG väl inte ropa, men jag gör det ändå: ”Heureeeka!” Och vadan ett sådant känsloutbrott vid den här tiden en onsdag i december?

Har jag vunnit på Lotto?
Fat chance, om de inte gått över till att dela ut storkovan till oss som aldrig har ens ett tilläggsnummer rätt.

Har mitt försäkringsbolag skådat ljuset och insett hur korkat de agerar?
Nix, och jorden är inte heller platt.

Har någon parkerat en rosettprydd släpvagn på min gård, prydligt inslagen i cellofan och försedd med texten ”God Jul önskar en anonym beundrare”?
Näppeligen, även om jag aldrig slutar hoppas.

None of the above, alltså.

Det som hänt, är att min nuvarande, kloka och helt underbara läkare ägnat sig åt att gnugga sina geniknölar. Japp, detta är faktiskt en ”medicinman” som har sådana, och som synbarligen inte valt sin profession enbart utgående från status och inkomster!

När man likt mig i ett decennium varit drabbad av det som sorteras under rubriken utmattningssyndrom och ingenting verkar hjälpa, då finns det – som jag själv redan i flera år, för döva öron, hävdat – skäl att fundera på vad som kan vara den bakomliggande orsaken. Kan det rentav vara en somatisk åkomma som är den s.k. grundbulten? Helt nyligen skickades jag därför på en radda laboratorieprover.

Och ser man på, ser man på ... Nu visar det sig att jag har en D-vitaminbrist som inte är av denna världen! Det nutida rekommenderade värdet bör ligga på ≥80, men jag ligger – med doktorns ord – på ”engelska sjukan-nivå”. Siffran är nitton. 19!

D-vitamin är på många vis ett oerhört viktigt vitamin och bidrar bl.a. till vårt skydd mot hudcancer. Och guess what, för två och ett halv år sedan fick jag diagnosen förstadium till malignt melanom, för att sedan dess ha ett något mindre vänsteröra. Till hudläkarens stora häpnad bör tilläggas, eftersom jag har en hudtyp som pigmenterar mycket bra. Men tanken att kolla min D-vitaminstatus slog honom tydligen aldrig ...

Se här, vad som skrivs om brist på det livsviktiga D-vitaminet!


CITAT FRÅN KANADENSISKA TIDNINGEN DAILY VAIL

According to a recent article from Harvard Medical School, approximately one-third of adults are either in the deficient or insufficient vitamin D categories. Also, 75 percent of those with cardiovascular disease are low in Vitamin D.

In fact, having adequate Vitamin D levels between 30 and 60 ng/ml can:
  • have a 35 percent decreased risk of cancer,
  • up to 80 percent reduced risk of breast cancer,
  • up to 60 percent reduced risk of colon cancer,
  • decreased risk of cancers of the pancreas, advanced prostate, ovary, non-Hodgkin lymphoma, kidney, leukemia, and endometrial,
  • 49 percent decreased risk of fractures,
  • 72 percent decreased risk of falls,
  • 13 percent reduction in blood pressure,
  • and even a 77 percent reduced risk of influenza.
Vitamin D deficiency is also associated with increased risk of auto-immune deficiencies such as Multiple Sclerosis, Type 1 Diabetes and Lupus. Therefore, eliminating Vitamin D deficiency could be one of the most important public health advances of our time.

LÄS MER PÅ T.EX. DEN HÄR SIDAN!

Det ska sannerligen bli intressant att se vad som händer efter att jag fått vitamintillskott ett antal månader – och f.ö. ska jag se till att även A:s D-vitaminnivå kontrolleras per omgående!

tisdag 29 december 2009

En ljus idé

O, LYCKA – alltså inte ”olycka” – att vädret har vänt igen! Gårdagens regn och flera plusgrader verkar vara på återgång. Fast mina hinkar med blivande islyktor blir det pga den till­fäl­li­ga ”vär­me­böl­jan” inte något med ändå, förutom de i litet format, som jag fryser i boxen. Och en enda stor, som jag lyckats pressa in mellan påsar med blåbär, ett rådjurslår och annat jox.




Men konservburkslyktorna är klara – tio stycken blev det – så levande ljus ska det trots allt bli på gården på torsdag kväll! Under förutsättning att det inte hällregnar, förstås ...

För den som eventuellt funderar på att göra egna lyktor på samma vis har jag ett tips, baserat på försök och misstag:
För att åstadkomma hålmönstret går det mycket lättare att använda en liten syl än att köra borrmaskin. Se bara till att du med din inaktiva hand ”håller emot” när burken vill buckla till sig när du trycker till med sylen. Gör helst bara små markeringshål till en början, som du utvidgar till lämplig storlek när du har stuckit hela mönstret.

Nyårsafton, ja. Två dagar kvar och jag har fortfarande inget planerat och organiserat. Inte likt mig. Inte ett dugg. Därför tar jag tacksamt emot alla tips om rätter som är billiga, enkla att tillreda och ändå goda!

Några pyrotekniska övningar står däremot inte på evene­mangs­listan. Det är en princip som bottnar i alla mina år som hundägare. Såvitt jag vet är det inga andra djur än vi människor som för­nufts­mässigt kan förstå smällandet, sprakandet och ljus­feno­menen. Så vem vet hur alla andra arter påverkas av detta mänsk­liga ofog? Inte behöver det panga och pjiuuua bara för att vi byter år! Stöp nyårs­lyckor istället; en tradition som involverar samtliga när­varande och inte bara en eller ett par raketfantaster.

måndag 28 december 2009

"Ålderdomen är ingen fröjd"

JAG HAR SEDAN urminnes tider en s.k. sjuk­kost­nads­för­säk­ring, vars premie hit­tills varit relativt human, men nu händer det plöts­ligt saker. Från och med nu, på grund av att jag under 2010 upp­når aktnings­värda femtio år, tar premien ett rejält glädjeskutt och stiger med drygt fyrtio procent! Pang, bom, rakt av. Här snackar vi progressivitet i sju­mila­stövlar.

Slutsats:
Enligt för­säk­rings­sta­tis­ti­kerna förväntas jag alltså bli så pass mycket skrut­tigare – och dyrare i drift – redan under det knappa år som före­går min femtio­årsdag. Eh..? Nä, det här resonemanget köper jag inte. Därför är jag arg.


Min ilskas brasa brinner annars rätt bra redan före det här, i och med att samma försäkringsbolags ”pappersläkare” anser mig vara för sjuk för att ens kunna ge mig ett förhandsbesked om rätten till s.k. yrkesinriktad rehabilitering. Men konstigt nog påstår de sam­tidigt att jag är frisk nog att själv ränna runt och ordna en plats hos något företag för s.k. arbetsprövning. Vadå arbets­pröv­ning??? Jag är ju före­tagare, för f-n! Och dessutom, enligt för­säk­rings­bolagets sakkunnigläkare, inte ens frisk. Det här är för alla logiska människor en ekvation som inte går ihop.

Men låt oss för sakens skull företa ett litet tankeexperiment enligt deras spelregler:

Vi antar att jag hittar en plats där jag kan arbets­pröva. Låt oss vidare anta att jag, envis som jag är och ovillig att inte göra rätt för mig, klarar av den av försäkringsbolaget god­kända tidsrymden på tre månader. So far so good. Låt oss slutligen anta att jag därefter friskförklaras av min läkare och således är 100 % arbetsför igen. Jättebra, inte sant?

Eller också inte.

Jag har vid det laget summa summarum varit sjuk­skriven + tidsbundet invalidpensionerad + i arbetsprövning i mer än ett år. Under samma tid är det ingen som har skött mitt företag, vilket innebär att jag utkomstmässigt är så att säga tillbaka på ruta ett: hyfsat frisk, men utan kunder. Och njet kunder är – som var och en begriper – samma sak som inga inkomster.

Vad tanken är att jag ska leva på har jag, trots mitt verifierat höga IQ, ännu inte lyckats klura ut. Visst, jag kan ju – snart femtio år gammal, med ett tiotal år av utbrändhet i bagaget – gå till arbets­förmedlingen och ställa mig till arbets­mark­na­dens förfogande, som det så vackert heter. Men vad har jag för glädje av det? Någon a-kassa har jag ändå inte rätt till – jag är ju företagare.

//* End Catch 22 *//


Men här vid ”Rucklet” har småfåglarna sent om sider hittat till fågelmataren. Alltid något! Det är nog bäst för dem att de käkar medan jag har råd att hålla dem med lite frön ;)

söndag 27 december 2009

FOTOPROMENAD

JAG BARA ÄLSKAR det dova ljuset en mulen vinterdag ... Bilderna tagna 27 december 2009 med en Fuji FinePix F30.


STENIG SNÖ



PILKRONOR



”THE HEAT IS ON”



NUPET NYPON



”THREE’S A CROWD”



”A ROOM WITHOUT A VIEW”



”THE SPIRIT OF CHRISTMAS PAST”



KONTRASTER

Dagens ungdom

SÅ ÄR DÅ årets mest hajpade högtid över för denna gång, och som vanligt lämnar denna överreklamerade helg en sur eftersmak av ”mycket skrik för lite ull”, eller för att travestera Rustas slo­gan: ”Måttligt mycke’ för pengarna – de’ e Julen de’!”

Igår roade jag mig med att surfa runt och läsa lite i åländska ton­åringars bloggar. Nåja, roade och roade ... Ju mer jag läste, desto mer förbannad blev jag. Det var nämligen inte många ungar som var särskilt nöjda med vad Tom­ten kommit med i år. Ja, det vill säga om han inte ur sin magiska säck plockat upp en digital sys­temkamera av proffs­kva­litet à 550 euro eller en ny Mac­Book för mer än en tusen­lapp, en iPod eller pre­sent­kort på kläder för 200 euro. Och så vidare, und so weiter.

Jamen, ärligt! Vad tänker dessa föräldrar på – eller snarare med?!? Om ribban för vad som renderar tacksamhet och glädje läggs på den nivån redan när de tindrande telningarna är i tret­tonårsåldern, vilka förväntningar lägger man då inte – alldeles egenhändigt – grunden till inför kommande jular??? Kocko bello, if you ask me.


Detta påminner mig f.ö. om den första och enda gång som A, fem år när det begav sig, ställt till med ett hallå i en kassakö. Om jag minns rätt, gällde det en leksak som hon ville ha; en sak som möj­ligen skulle dyka upp till jul eller den påföljande födelsedagen. Däremot skulle den inte inhandlas där och då.

”Mammaaaa!” tjöt hon bakom mig, redan nekad ett flertal gånger. ”Jag vill ha!”

Kön var lååång, både framför och bakom oss. Hos vissa noterade jag irritation, hos andra roade miner över det välkända i situa­tio­nen, men jag stod på mig: ”Nej, har jag sagt. Det blir inget med den saken.”

”Mamma, mamma, MAMMAAAAAAAAA!” ackompanjerat av stampet av små gummistövlar mot smutsigt linoleumgolv och ryck i min jackärm. ”Jag vill, jag vill, jag VILL!”

Det var då jag vände mig om, böjde mig ned, spände ögonen i henne och väste: ”Jaså du? Och jag, jag vill ha en ny Porsche!” (Vilket jag definitivt inte ville, men det lät bra.)

Det synbart komiska i mitt uttalande fick ett flertal av de bakom­varande kunderna att skratta högt och A kom helt av sig. Om det berodde på att de vuxna runtom fick roligt på hennes bekostnad eller att hon inte hade en susning om vad jag pratade om låter jag vara osagt. Men ett är i alla fall säkert: efter den gången har det aldrig varit några ”problem” inne i någon butik.


Om elva dagar fyller den forna femåringen tretton. I en blink har hon vuxit upp till en förståndig tonåring, som vet att allt kostar. Slantar som någon måste skrapa ihop och som inte finns i obegränsade mängder. Hon är så klok, min dotter.

Därmed underförstått, att till ”Rucklet” kom Tomten inte med några kostsamma gåvor det här året heller. Däremot hade han med sig ett begagnat Harry Potter-spel till fjolårets julklapp, den begagnade PS2-konsolen. Och hejsan, hoppsan vad vi har haft roligt, både A och jag! Men sablar, vad det stör mig att jag ännu inte lyckats ta mig förbi spökhundarna ...